I Rikshoppet nr 1 - 95 skrev jag med interimstyrelsens godkännande sanningen om hur och varför hopparna ville ha eget riksförbund och inte lägre tillhöra Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund (KAF). Jag har scannat in delar av texten från tidningen. (Jag har inte hunnit lägga in detta än)

Detta plus en artikel i Kaninuppfödaren blev de enda kommentarerna från oss i interimstyrelsen.

Vi bestämde oss för att inte gå i svaromål och tack vare det kunde alla lögner och förtal till slut visa sig för vad de var.

Det var en mycket slitsam tid. Första året vet jag inte hur jag och Anneli Nilsson orkade ta oss igenom det helvete som Kaninavelsförbundet skapade med sin förtalskampanj.

Vi blev smutskasrade på alla sätt och vis. Jag utpekades som "kuppmakare" och det förekom grova personangrepp.

Men styrelsen höll ihop, bet ihop och jobbade med förbundet. Och visst hade vi en relativt stor uppbackning redan från början, även från kaninavlare som tyckte förbundsstyrelsen bar sig svinaktigt åt.

Visst kändes det hopplöst ibland, men vi ringde varann och fick stöttning och när sen sanningen till slut kom fram var det vi i SKHRF som fick sympatierna.

Jag vill så här 23 år efter förbundets tillkomst tillägga att idag fungerar samarbetet mellan avelsfolket och hopparna.

Alla har insett att det inte var så lyckat att sammanföra en 75-årig kanintradition med ett gäng ungdomar med en helt annan syn på kaniner.

Med något enda undantag är all hoppning idag under SKHRF.