Jag har blivit ombedd att berätta om hur det började för mig och om min kaninhoppningsresa. Jag kommer inte att nämna många personer i min text, bara de som jag känner måste finnas med för att det ska bli en rättvis skildring av min resa.

Jag har träffat så många fantastiska människor genom alla mina år som aktiv inom kaninhoppning. Det är personer som jag fortfarande bär med mig i hjärtat och har flera trevliga minnen med. Men risken är stor att man glömmer bort någon när man tänker tillbaka på alla dessa år. Och jag vet personligen hur det känns att bli bortglömd när något reportage ska skrivas. Så det är anledningen till att jag försöker undvika för många namn.

Mitt intresse för kaniner började redan i början av 80-talet. Jag följde med en klasskompis ut till Kaninfarmen i Landskrona där hon hade en kanin. Jag var då ca 9-10 år.

Denna kaninförening hade en stuga på området där man kunde hyra en bur och ha en eller två kaniner. Jag fick då låna en kanin till en början, men att låna passade inte mig. Min klasskompis slutade ungefär samtidigt som jag fick erbjudande om att få ta över en kaninhona, vilket jag accepterade.

Men tyvärr visade det sig att hon inte var speciellt kelen och intresserad av mig, så ägaren tog tillbaka henne och istället fick jag en kaninunge som jag döpte till Pollyanna och kallade Polly.

Hon var av rasen Rysk kanin och den rasen var jag trogen uppfödare av i nästan alla mina år som kaninuppfödare av raskaniner.

Gå till nästa spalt!

Anneli och Gåsen väntar på start i Sollentuna.

På den tiden fanns det inga utbildade domare och man fick ta någon som inte tävlade som skrev ner tid och fel i ett protokoll. Jag vet att min mamma agerade domare på några av våra tävlingar, men annars var det vi som var aktiva som skiftades om. Alla var noga med att det skulle vara rättvist och följa reglerna, så att det kändes bra för alla.

På den första SM-tävlingen träffade vi på flera andra små klubbar och tillsammans så kom vi fram till uppdateringar av det reglemente som Varalöv hade tagit fram tidigare.

Det står bland annat att det är den översta bommen på varje del som gälls för rivning. Detta innebar absolut inte att kaninen fick krypa genom hindrena, men eftersom dåtidens hinder inte var så stabila så var det lätt att en av de nedre bommarna ramlade av i farten och inte av att kaninen rev dem. Men de var absolut tvungna att hoppa över översta bommen. På en trippelbarr räknades alltså den översta på varje hinderdel.

Hindrena var smala och upplagen var på spik, så hindret var bara rivbart på ett håll och det var strängt förbjudet att låta kaninen hoppa från ”fel håll”. Det var det som fanns då och jag kan inte minnas att det hände fler olyckor med kaninerna då än det gjort efter det inte blev tillåtet.

Sen var inte hindrena högre än 30cm på den tiden, så det var helt andra förutsättningar. Man bankade ner stöden i gräsmattan om man var utomhus (vilket vi var till 95%), så det krävdes lite tankeverksamhet när man skulle lägga banor för hela dagen. Man la dem så att man slapp flytta stöden under dagen.

Men det är självklart att jag är stolt och nöjd med att utvecklingen har gått framåt, det var nödvändigt för sporten och för kaninernas säkerhet! Jag vill bara ge er en bild av hur det var när allt började.

Gå till nästa spalt!

Den här bilden fanns i högen med tidningsurklipp. Anneli och två systrar Derbuc samt två okända tävlingsdeltagare. Årtal okänt, men möjligen 1994-1996.

1994 hade missnöjet bland de aktiva i Sverige ökat och kravet på oss som satt i en arbetsgrupp för att få enhetliga regler och förutsättningar för de aktiva. Fler och fler tog upp frågan att de inte fick gehör i sina avelsföreningar och i vissa fall behandlades de riktigt illa. Men fick hålla till med tävlingar i små källare och skulle helst inte synas alls.

Detta påpekades till riksförbundet flera gånger, men det hände inte mycket ute hos de aktiva. Kaninhoppningen växte så det knakade och det uppskattades inte i alla avelsföreningar.

Vi brukade samlas vid större tävlingar och i Göteborg den 3/9 1994 var arbetsgruppen samlad igen efter tävlingarna inne på Liseberg. Ordföranden för KAF var inbjuden att delta eftersom mötet var utlyst att handla om att kaninhopparna nu ville ha ett eget förbund!

I arbetsgruppen satt då representanter för i stort sett hela Sveriges kaninhoppare. Alla som var med var arrangörer av stora tävlingar och hade lång erfarenhet av föreningsverksamhet och framför allt kaninhoppning.

Vi tog ett beslut! Ett beslut som vi var tvungna att ta för att kaninhoppningen skulle utvecklas och blomma ut ännu mer. Vi bildade en interimsstyrelse för Sveriges Kaninhoppares Riksförbund.

Jag var nervös när jag åkte därifrån, nervös men stolt! Jag visste att det var rätt beslut, men jag visste också att i min landsände skulle det inte tas emot helt positivt. Kaninavelsföreningarna var många och starka. Men hur illa det skulle bli kunde jag inte ana när jag körde hem från Göteborg den kvällen.

Ett samlat pm gick ut till samtliga kaninavelsföreningar och de kaninhoppare vi hade kontaktuppgifter till. Det blev ett ramaskri på riksnivå, men för mig personligen innebar det att bli personligt påhoppad.

Gå till nästa spalt!

Gåsen presenterade sig ordentligt genom att vinna SM.

Samtidigt börjar hon ropa att "tidtagaren har fått en hjärtattack, ring efter ambulans!!" Vi börjar båda skratta och det blir inte bättre av att stackars aspiranten, som då ska lösa problemet, börjar ropa stammande. "Bryt loppet och för bort den där!!!" Då bryter vi ihop totalt, stolen välter och vi kan inte ta oss upp för att vi skrattar så tårarna rinner.

Jag har många härliga minnen från min tid som kaninhoppare, men även mindre trevliga. Men jag väljer att fokusera i första hand på de trevliga sakerna jag har upplevt. Och oavsett så det alla de människor jag lärt känna genom kaninhoppningen som jag tar med mig i hjärtat.

Det finns alltid personer och händelser som skulle ha kunnat vara trevliga och hanterats annorlunda, men på det stora hela så har det varit en resa som jag inte vill vara utan.

Jag har väldigt svårt att komma ihåg exakta datum och resterande minnen kommer kanske inte helt i tidsordning, men det får bli som det blir.

En stor händelse för mig och kanske även för våra kaninhoppningsvänner i Danmark var, när jag fick en inbjudan av Jörgen Larsen från Horsens kaninhoppare (1995) att komma dit och hjälpa till med deras domarutbildning och lite annat smått och gott. Jag blev verkligen rörd och tacksam för att jag blev inbjuden och självklart ställde jag upp.

Jag fick veta att jag tyvärr inte kunde få något betalt, men de skulle betala mina utlägg och fixa transport och boende. Jag hade inte en tanke på att ta betalt, det var ju bara så kul att få inbjudan. Jag blev hämtad i Roskilde av två danska kaninhoppare från Själland  och vi fann varandra direkt och pratade vitt och brett om det mesta under hela resan. Vi diskuterade självklart kaninhoppning, men även skillnaderna och likheterna mellan våra två språk.

Så intressant det kan bli när man har olika betydelser för samma ord! 

Gå till nästa spalt!

Dessa hinder skulle vara med på så många tävlingar som möjligt och de vandrade därför runt bland förbundets klubbar.

Jag minns med värme våra härliga helg-styrelsemöten som vi hade hemma hos Lisbeth i Värmland 1-2 gånger per år. Vi som hade långt att åka anlände redan på fredagskvällen och installerade oss på Hotell Jansson.

Instruktionerna var alltid de samma, känn er som hemma – är ni hungriga eller törstiga så är det bara att ta i kylen eller skafferiet, för det sker ingen servering här. All matlagning hjälps vi åt med. Så vi var lite frågande till att det kallades Hotell utan skulle snarare kallas härbärge eller på sin höjd vandrarhem:-)

På dessa möten var det högt i tak och vi fick massor gjort. Upplägget var så att vi körde utan dagordning första dagen. Ja, inte helt utan dagordning. Vi visste vad vi skulle diskutera men det var inte satt att vi skulle ta det i en viss ordning. Ordet var fritt hela tiden så detta var i princip en hel dag av ”brainstorming”.

Lisbeth gjorde anteckningar och fick ibland mana på oss att vi fick gå vidare och prata om något annat. Det enda vi gjorde paus för det var en och annan matpaus och bensträckare. Och ofta satt vi ända fram till småtimmarna och diskuterade. Detta fria sättt att samlas på och prata gjorde att vi tillsammans skapade en beslutsdagordning. Det var den som vi sedan arbetade efter andra dagen.

Eftersom det mesta redan var diskuterat in i minsta detalj och alla fått sagt sitt, så gick oftast andra dagen av mötet snabbt och vi kunde åka hem i bra tid.  Vi hade riktigt kul och lärde känna varandra på ett sätt som man kanske inte gör när man inte låter ordet flöda fritt.

Första EM:et i kaninhoppning i Danmark blev inte riktigt som vi hade sett framemot. Danmark drabbades av en sjukdom på djur som gjorde att hela arrangemanget fick ställas in. Vi som hade längtat så efter att få visa upp vår sport för Europa.

Men danska kaninhoppare är ett envist släkte. Eftersom sjukdomen inte drabbade kaniner utan bara fjäderfä (om jag minns rätt), så fixade de fram en ny lokal så vi kunde hålla EM i alla fall.

Gå till nästa spalt!

De värmländska hopparna på färjan hem från EM i Danmark.

Falsterbo Horseshow! Älskade Falserbo Horseshow! Detta är den tävling jag är mest stolt över. Inte för att det är min förtjänst. Utan för att klubben och dess medlemmar gjorde detta till årets händelse. Min del låg i att de flesta åren vara en av dem som hade direkt kontakt med ledningen för Falsterbo, den andre var min dåvarande ”vapendragare” Daria Driman och vi kompletterade varandra perfekt.

Det är den enda tävling jag saknar när jag tänker tillbaka. Jag kände sådant stöd och förtroende från arrangörerna. De gav oss så mycket beröm varje år och jag tror det var pga vår sätt att sköta våra tävlingar som gjorde att vi fick bättre och bättre plats. Det var många som tex sa att ”Ni kommer aldrig in på Falsterbo med Sveland Cup, de har ju Agria som huvudsponsor”. Men det var inga problem. När vi väl förklarat att Sveland var vår huvudsponsor så var det inga diskussioner.

Första gången Falsterbo och vår klubb fick kontakt var när Falsterbo kontaktade vår dåvarande ordförande Bo Heintze och undrade ifall vi vill komma och visa upp kaninhoppning. Deras tanke var att vi skulle göra lite uppvisningar under Barnens Dag mitt i veckan.

Bosse var en klok man. Han tackade för frågan, men förklarade att det var inte intressant för oss. Han förklarade att vi gärna kom till Falsterbo och arrangerade tävlingar en av helgerna, men att en uppvisning skulle inte intressera våra medlemmar.  Och att vi ville göra ett bra arrangemang när vi deltog på event och det kunde vi inte göra under de villkoren de föreslog.

Jag kan tänka mig att de blev lite paffa.

Men det tog några år, sedan tog de kontakt igen och då var vi välkomna sista helgen. Vi skulle få plats nog att hålla en bra tävling och alla deltagare skulle komma in gratis.

Gå till nästa spalt!

Den oövervinnerlige Otto, enligt han själv.

Det är kanske inte så många av er som läser detta som kommer ihåg kaninen Otto som skrev artiklar i Rikshoppett under flera år. Så fint illustrerade av Louise Jansson, numera Hultman.

Under många år var det inte många som visste att det var jag som låg bakom Otto och att det fanns en liten tanke med Otto.

Idén med Otto föddes av att framför allt jag och Lisbeth kände att det skulle finnas mer än fakta och regler i tidningen. Något som var roligt, men som ändå skulle väcka tankar hos de aktiva hopparna utan att det kom från oss i förbundsstyrelsen.

Nu vet jag inte vem av oss eller om det var någon annan som kläckte iden. Hur som helst så hade jag parat min ”Gåsen” med en hona jag köpt in med riktigt bra hopplinjer Mudefords Aztracan. I denna kullen föddes en liten rackare som jag trodde skulle bli en stor stjärna så han fick namnet Laylock’s Of Course, alias Otto

Nu visade det sig att Otto (förlåt mig skrutten) inte utvecklades till den stjärna jag trodde. På den tiden kunde man klasspröva till Elitklass och efter några sådana försök så klarade lille Otto en sådan bana. Han var egentligen en väldigt snäll liten kanin som inte hade det största självförtroendet.

Men tidnings-Otto hade det största självförtroendet av alla! Han hade åsikter om allt och vädrade det gärna.

Och det fanns alltid något att skriva om. Jag skrev om burar, koppel, hantering, vaccinering mm.
Det roliga för mig var att höra att medlemmarna uppskattade det Otto skrev och att det var det första de läste när de öppnade tidningen. Och att många undrade vem som skrev Otto?!

Det värmde verkligen att höra att det togs emot rätt och att många ansåg att Otto faktiskt hade rätt i det mesta.

Gå till nästa spalt!

SM -banketten 2001. Bo Heintze stod för alla läckerheter som serverades.

Vallmon’s Royal Bead of Laylock ”Bea”

Ett barn till Skåningen och Vallmotösa. Hon hade ärvt sin farfars envishet och kryddade det med att hon var hona. Henne fick jag glädjen att ta över från en annan kaninhoppare som hade slutat. Hon var så korrekt byggd som en hoppkanin kan bli och hon var väldigt mjuk och behaglig i temperamentet.

Min tankte var inte att tävla med henne utan att hon skulle gå i avel. Hon fick tre kullar innan jag tog henne ur avel.

Laylock’s Havey Wallbanger ”Harvey”

Han var en så go och ärlig hoppkanin. Han var en ”mästerskapskanin”. Andra tävlingar kunde det gå si och så, men alltid på mästerskap skärpte han till sig och gjorde fantastiska lopp. Han blev ännu bättre efter att han fått pratat med en djurtolk, så han fick rätt på sin matte och lite bättre självförtroende. Han var relativt liten om man jämför med hans mor, men han var lång i kroppen och hade slank fin kropp.

Till sist.....

Varför slutade jag? Det var något som växte fram. 

Jag började känna att stämningen som fanns bland kaninhopparna höll på att förändras. Jag märkte att jag tyckte inte det var lika roligt på tävlingarna längre. Jag hade nya förmågor på gång, men det kändes inte viktigt.

Men det som gjorde att jag verkligen tog beslutet hade med min hälsa att göra. Jag hade i många år kämpat med en överkänslighet mot damm, halm, hö och spån. Jag tog tabletter (när jag kom ihåg det) för att inte få reaktioner när jag städade i burarna.  Jag tålde ju kaninerna så därför tyckte jag inte det var ett så stort problem.

Gå till nästa spalt!

Skånes Kaninhoppare som samlat gäng under förberedelserna inför SM 2009.

Kaninhoppning såg jag första gånger i ett sommarlovsprogram 1985 som hette Hajk! Jag tror att det var filmat från England och vi var flera ungdomar som då ville aktivera våra kaniner.

Inte visste vi hur vi skulle göra, eller vad man skulle använda för utrustning. Så hindrena bestod oftast i plankor och annat som man kunde lägga på några stenar. Ingen av oss hade någon aning om ifall det fanns någon klubb eller liknande i Sverige.      

Våren 1986 fick kaninavelsföreningen ett utskick om att det skulle arrangeras ett Svenskt Mästerskap i kaninhoppning i Helsingborg. Vi var då ett gäng som hade tränat under sommaren och hösten efter bästa förmåga och självklart skulle vi delta.

Det känns verkligen speciellt att ha varit med på Sveriges första Svenska Mästerskap någonsin!

Vi anmälde oss via avelsföreningen och vi läste igenom reglerna som skickades ut till oss, så vi visste vad som skulle gälla på tävlingen Vi tränade och vi fixade trälådor (bananlådor) som vi målade i grönt och kaninens namn stod i silver.

Nervösa var vi men vi hade blivit lovade att föreningens ungdomsansvarige skulle köra oss och vara med oss på hela tävlingen. Det löftes hölls inte så våra föräldrar fick skiftas om att köra och vara stöd, vilket i och för sig var bättre.

Arrangörer för tävlingen var Varalövs kaninklubb, de som grundat sporten.

Gå till nästa spalt!

Prisbordet SM 1987 i Helsingborg.

Vi hade även ett helt annat uppklassningssystem. Ett system som var mer invecklat för den oinvigde, men för oss som tävlat ett tag så var det ganska logiskt.

Systemet gick ut på att man fick olika poäng i olika klasser för olika placeringar. När man kom över en viss poäng så fick man inte längre starta den klassen, men man kunde starta i två olika klasser ifall man låg på en mellan poäng. Detta innebar att för vissa kaniner att de fick en mjukare övergång och att man fick tävla fler klasser på en dag. Det hade ju inte fungerat idag, eftersom startantalen är helt annorlunda.

När jag tänker tillbaka så känner jag mig stolt att ha varit med ”från början”! Jag har fått se utvecklingen och framför att fått förmånen att lära känna Annika, Marie-Louise, Janet och de andra härliga tjejerna. De blev våra mentorer och hjälpte oss att växa!

I slutet av 80 talet och början av 90 talet hade sporten börjat växa och vi hade mer och mer börjat samtala och samarbeta med rakbanesidan av sporten.

Navet i detta var Lisbeth Jansson från Värmlands kaninhoppare.  Det var hon som förde oss tillsammans och fick oss att bli en enda kaninhoppningssport istället för i två delar.

Det var också nu vi fick samtala om att sporten var för stor för att finnas som en liten kul grej inom kaninavelsföreningen. Vi ville mer, vi ville bli större och vi ville inte gömmas undan i något hörn på utställningarna eller någon källare.

1991 skulle vi ha ett möte för att se om vi kunde enas om ett gemensamt svenskt reglemente. Mötet skulle hållas i samband med Svenska Mästerskapen i kaninhoppning i Stockholm.

Gå till nästa spalt!

Jag blev inbjuden till ett möte i Ekeby tillsammans med flera andra som hade hand om kaninhoppning i sina klubbar i Skåne. Jag insåg relativt snabb att det inte var något möte för att föra en vettig diskussion utan det var nära på en lynchmobb jag mötte.

Jag fick möjlighet att berätta och förklara varför vi bildade förbundet och vad detta skulle innebära, men sen såg jag den fulaste sidan av folk.

Jag minns inte allt de sa, men det ringer i mina öron av minnet att folk står runt och skriker ”På henne” och applåder när någon fällde en riktigt elak kommentar! Det var en fruktansvärd upplevelse, och det var tur att jag hade stöd från några få och från vår nya styrelse.

Jag visste också längst inne att vi hade tagit rätt beslut.

Detta resulterade också i att jag inte riktigt var välkommen i min egen kaninavelsförening. Landskrona Hopp i Topp, som jag varit med och startat upp, kunde inte gå med i det nya förbundet, det visste jag från början och klubben var inte speciellt aktiv vid denna tidpunkt.

Jag hade sedan något år tillbaka fått kontakt med Jenny Svensson från Klippan, som hade en liten klubb som hette Hoppets kaninklubb. Vi slog våra kloka huvuden ihop och blåste nytt liv i denna lilla klubb.

Men det gick bra, vi ökade sakta i medlemsantal till en början och registrerade klubben i det nya riksförbundet. Det var lite udda att komma in i en klubb och genast ta över ordföranderollen och börja styra klubben.

Första tiden med det nya förbundet var en rolig men jobbig tid. Det blev en del skriverier i kaninavelsföreningens tidning, där mycket var rena lögner och skrivet för att svartmåla det nya förbundet.

Men vi höll oss kalla, skrev svar på artiklarna där vi rättade till en del missuppfattningar och rena faktafel.

Gå till nästa spalt!

Gåsen var duktig på att posera, precis som andra i släkten Laylock´s.

Hela helgen bestod av kaniner och kaninhoppning. Jag bodde hemma hos Jörgen och hans familj och fick möjlighet att titta på hans vackra Holländska kaniner och hans stora kaninstall. Visste ni att Jörgen är stolt uppfödare av den första världsrekordinnehavaren i höjdhopp Tösen? H

Huvudmålet var domarutbildningen där jag fick förklara en del och räta ut lite frågetecken för de som skulle bli domare. Vissa var svårare att övertyga om att de hade tolkat vissa saker fel i vårt reglemente, men jag är ju en aning envis så det gick till sist. Det roliga var att de hade valt att i stort sett kopiera vårt (det nya förbundets) reglemente och inte kaninavelsföreningens.

När jag 1995 fyllde 25 år fick jag en överraskande present av Jörgen Larsen, nämligen en otroligt vacker Japantecknad Holländsk kanin vid namn Mimrelund Danish Dynamite. Idag kommer jag inte ihåg hur han var släkt med Tösen, men släkt var de. Jörgen tyckte att om jag nu skulle träna en Holländare så skulle jag ha en från hans hopplinjer. Preben blev hans smeknamn

Han var inte alls en kanin som passade mig, men jag parade in honom i mina hopplinjer.  Han blev pappa till en kull hos mig där mamman tyvärr dog när de var 2 veckor gamla. Så dessa fick jag ha hemma och föda upp med nappflaska.  Vilket var en otrolig  upplevelse och en speciell närhet till dessa små ungarna.

En hona behöll jag av denna kullen och hon blev sedan mamma till Affe L. Sch Fantastic Abillity of Vallmon som innehöll det svenska rekordet i höjdhopp ett antal år.

När Affe tog det svenska rekordet i höjdhopp satt jag i publiken uppe i Sollentuna. Snacka om nervpirrande känsla och jag var så stolt över dem båda. Att prestera detta under den press det innebär att vara på en stor mässa och med hela Svenska hoppeliten vid ringside! Och tanken på att Affe var en välplanerad kombination av mina gamla linjer och hoppförmågan hos den Holländska kaninen.

Gå till nästa spalt!

Givetvis blev det Louise Jansson, Hultman, som designade dessa hinder.

Horsens kaninavelsförening fixade så att vi fick hålla vårt EM i matsalen på en skola. Ja, ni läste helt rätt! De hade även ordnat så att vi som ville fick övernatta i klassrummen på skolan. Därför blev det en ganska billig resa.
Vi svenskar var taggade och utrustade med flaggor, halsdukar och ett glatthumör! Den tävlades EM i samtliga grenar och Sverige tog hem 3 av 4 EM-guld. I höjden var det ingen som rådde på Tösen.

Jag har till och med kvar en halsduk från denna tävling.  Alla fyra guld-förarna har skrivit sina namn på den. Undrar vad den är värd idag? Undrar om aktiva idag bryr som om historien?

Jag har varit med och arrangerat flera Svenska Mästerskap. Vissa fungerade bättre än andra. Men genom åren så har jag kommit fram till att allt handlar om att få medlemmarna att känna sig delaktiga, samtidigt som några måste ha ansvaret och ha koll på att allt flyter.

Det SM jag är helt klart mest nöjd med var SM i krokig bana år 2009. Jag var egentligen lite motståndare till att vi skulle ta på oss detta arrangemang. Jag kände av hur mycket jobb och slit det varit för några få tidigare gånger.

Men framför allt de nya krafterna i vår styrelse (som inte varit med tidigare) var så sugna på att ta sig an ett sådant stort arrangemang.

Så jag funderade och vet att jag sa att ok, men då ska vi strukturera upp arbetet i detalj. Vi måste dela upp ansvaret för tävlingen i olika mindre grupper där varje person i styrelsen ingick i en grupp.

Vi hade som mål att göra tävlingarnas tävling! Allt skulle flyta in i minsta detalj och alla medlemmar som ville vara med fick ingå i en grupp de tyckte var spännande.

Vi samlade till ett medlemsmöte för att få klart att så många som möjligt tyckte det var intressant.
Själv erbjöd jag mig att vara sk Kommissarie. Dvs den som ska ha det övergripande ansvaret.

Gå till nästa spalt!

Anneli var nästan alltid ordförande på förbundets årsstämmor.

Bra plats var en överdrift, men vi hade fått in en fot och det var viktigt. Första året höll vi tävlingarna mellan SM i hovslagning och ett antal högljudda karuseller! Jag är så imponerad av kaniner och förare som verkligen gjorde en enorm insats de dagarna. Sen blev platsen bara bättre och bättre. Vi fick väldigt mycket PR och efter några år utökade vi med att ha uppvisningar och prova-på dagen innan tävlingarna. Detta blev en uppvärmningdag för styrelsen och det gjorde också att vi kunde fixa eventuella problem innan de tävlande kom.  

Eftersom några år kom det en brilliant ide från en förälder i klubben. Varför inte göra en lite skojtävling inne på huvudarenan? Varför inte få världsryttarna att tävla med våra bästa kaniner inför den stora hästpubliken? Vi framförde ideén för Falsterbos ledning och de blev eld och lågor.

Vårt krav var att ryttarna skulle komma och träna med den utvalda kaninen och dess förare innan de fick starta inne på arenan. Och det gjorde de!  Vissa mer engagerade än andra.  Men de kom till många kaninhoppares stora förtjusning. Det var ju en av helgens höjdpunkter.

Jag hade själv med mig Miramax ”Mir” 4 gånger. Han vann tävlingen med ryttarna tre gånger och det beror nog på att han var lugn och trygg i sig själv och framför allt ÄLSKADE han att vara inne på huvudarenan inför allt folk! Man såg på honom hur han taggade till så fort han kom in på arenan. Två gånger tävlade han och vann med Jana Wannius i snöret.

Sista gången han var med så var det ingen annan än Rolf-Göran Bengtsson som var förare. Den där sista gången gick det inte så bra. Mir hade börjat bli trött tror jag och han var gammal. Men jag minns att båda ryttarna var väldigt måna om kaninen och de ville verkligen veta hur de skulle göra för att skulle bli så bra som möjligt.

Gå till nästa spalt!

En mycket vacker present till SM-domaren Anneli!

Tyvärr dog Otto ganska ung, men inte stoppade det mig för att skriva. Han fick istället skriva från kaninhimmelen och där fick jag ta till fantasin. Otto skulle ju beskriva hur det var där uppe och framför allt så såg han ju allt vad som skedde på jorden.

Jag trodde först att medlemmarna skulle tycka att det var lite väl mycket när han kom till himlen, men det blev precis tvärtom. Det var folk som förlorat sina älskade kaniner som när de berättade om dödsfallet också skrev att de var ledsna, men de visste ju att Otto fanns där uppe och tog emot alla hoppkaniner. Jag blir rörd bara jag tänker på det.

Jag har nämnt några av de kaniner jag haft äran att äga och i flera fall föda upp under mina år som kaninhoppare. Jag hade även i flera år en mycket framgångsrik uppfödning av renrasiga kaniner, men det är en annan historia.

Men jag tänkte att jag skulle berätta lite mer om de olika kaninerna.

Killen
Min första hoppkanin som jag tävlade SM-86 med. Han var en renrasig Rysk Kanin, inköpt för att ingå i min avel och även ställas ut. Tyvärr blev han alldeles sotig i huvudet efter en fällning så några fler utställningar blev det inte. Dessutom var han ”huvudskydd”, han ville inte att man rörde hans huvud helt enkelt. Det var kanske därför jag tog just honom och började träna hoppning med…
Han var duktig med den tidens mått, han placerade sig 3:a på första SM tävlingen och 2:a 1987. 1987 förlorade han med ett enda poäng!

Mini Pop
En brun zobel blandras hermelin som nog är den enda hermelin jag någonsin kommit överrens med. Han var liten, slank och snabb. Även han plockade massor av priser. Men hans största bedrift måste ha varit att på ett LU i Nyköping omvända anti-kaninhoppare på totalt ca 10-15 sekunder.

Gå till nästa spalt!

Domarläger i Klippan. Detta var nog det roligaste domarläger som hölls de åren. Mycket skratt och skoj.

Men detta var efter en tävling i Skepparslöv och jag var på väg hem efter en lång dag. Jag hade tagit allergi-medicin på morgonen eftersom tävlingen var inomhus. På väg hem känner jag att jag var så trött och blir dessutom dålig i magen.

Stannar på Donken för att dricka och gå på toa en stund, men jag vill ju hem. Jag var så trött och jag vet att det var en reaktion på allergin och medicinen.

Jag höll på att somna bakom ratten på väg hem. Jag fick köra in till sidan och vila för att orka köra hem. Detta skrämde mig. Jag började ställa mig frågan ifall det var värt det? Och det var det inte. Jag var nöjd med mitt liv som kaninhoppare, det var dags att sluta.

Jag gjorde av med alla kaninerna utom Mir, han fick gå kvar tills han själv somnade in. Jag lämnade mitt uppdrag som ordförande i Skånes kaninhoppare.

Det var dags att sluta. Jag har inte ångrat mig en dag, jag var klar med den delen av mitt liv.

Och det var varit en stor del av mitt liv i många år. Jag har mött så många härliga människor genom kaninhoppningen. Jag har nästan varit i varje hörn av vårt land och jag har haft underbara kaniner och tävlat med. Men det tillhör dåtiden, det är något jag hade lagt bakom mig och jag har inte tänkt så mycket på det.

Så när jag fick frågan av Lisbeth om jag ville skriva om min kaninhoppningsresa, så var jag inte direkt positivt inställd till det. Jag hade inget behov av att dela med mig och vem skulle vilja läsa egentligen?

Men när jag väl började skriva, så började jag tycka att det var riktigt trevligt att titta tillbaka på kaninhoppningen.

Gå till nästa spalt!

Det är mycket jobb inför ett SM. Inte minst behövs krafter som blåser upp ballonger!

Tävlingen började med en liten för-tävling på kvällen innan, tur var det för ingen av våra kaniner hade någonsin varit ”inomhus” och tävlat och dessutom på spån som underlag. Det gick sådär minst sagt, så nerverna var inte mindre när väl SM skulle starta.

Vi var runt 30 kaniner som kom till start på detta första krokbane-SM. Anders Gernant, den kända hästprofilen och kommentatorn skulle sitta med och referera! Jag har fortfarande kvar tidningsurklipp från dagstidningarna från denna tävling, och man slås av de små hindrena och den enorma publiken runt den lilla banan!

Jag och min kanin Killen slutade som fyra och jag var så stolt! Vår klubb kom 3:a och fick 250:-

Efter tävlingen ville avelsföreningen att pengarna skulle gå in i den vanliga kassan, men eftersom vi inte ansåg att vi fått någon stöttning, så valde vi att starta en fristående underförening som fick namnet Landskrona Hopp i Topp. Pengarna tog vi och köpte material för så vi kunde bygga egna hinder.

I den klubben var jag drivande och aktiv fram till 1994 när förbundet bildades.

Det blev ett nära samarbete med avelsföreningen och jag tror faktiskt att de tyckte det var bara bra att vi som hoppade med kaniner hade en egen klubb. Då blev det inte deras bekymmer.

Vi hade ganska mycket tävlingar och träningar på området. Men även hemma i trädgårdar då och då.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Startfältet vid SM 1987 I Helsingborg. Anneli 4:a från vänster.

Jag hade då blivit den från södra Sverige som ingick i denna grupp och det var självklart att jag skulle åka upp till Stockholm. Jag hade aldrig tidigare tävlat på rakbana, det fanns inga sådana tävlingar ner i södra Sverige. Men när jag nu skulle dit, så fick jag ju ta och anmäla två kaniner!

Det hela slutade med att jag åkte därifrån som Svensk Mästare på rakbana 1992 med min egenuppfödda kanin Laylock’s Flying Goos ”Gåsen”.

1992 ställde jag upp på krokbane SM i Göteborg. Hittills hade jag varit med på varje Svenskt Mästerskap sedan starten 1986. Detta året hade jag 3 kaniner anmälda. Survivor, Laylock’s Tom Thumb och Laylock’s Dodger Doughtnut.

Survivor var en kanin jag hade tagit över en kort tid innan SM men jag hann få honom kvalificerad och jag hade en känsla för att han skulle göra bra ifrån sig. Det slutade med att han vann hela SM, ”Tom” kom på silverplats och ”Dodde” slutade som 4a.

1993 var ett år då mycket hände. Jag och Lisbeth konspirerade ihop att jag skulle göra om samma  kombination som gav mig ”Gåsen”, för det var dags för hennes dotter Louise att få en ny hoppkanin i födelsedagspresent.

Inte kunde vi ana då vad det startade.

Kaninen jag överlämnade var ingen annan är ”Skåningen” Laylock’s Superchampion Flames of Fame. Denna kanin och förare bildade ett team som satte kaninhoppningen på kartan och som gjorde mycket reklam för min uppfödning.

Sagan om Skåningen kan ni läsa på en annan sida på denna site.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

En mycket glad  Anneli och även överraskad över vinsten på rakbana.

Även om vår ordförande Lisbeth Jansson fick ta det mesta jobbet och de hårdaste stötarna, så var det en styrka i att vi visste vad vi ville med vårt nya förbund. Ett nytt reglemente var redan på gång, stadgarna blev skrivna och vi såg framemot att få göra som vi ville!

Det är klart mycket jobb med ett nytt förbund och det blev också dags att dra igång det vi verkligen ville dra igång, nämligen utbildning av domare. Vi valde att utbilda domare på olika nivåer, detta för att man skulle få fler utbildade och att inte alla fick döma de högsta klasserna och utbilda nya domare.

Vi var några i styrelsen som fick automatiskt högsta licensen A, för att börja någonstans och för att sen sätta upp prov och gränser för vad som skulle gälla. Även om jag inte var med på många domarutbildningar, så har jag många roliga minnes från dem. De var upplagda mer som ett slutprov än som en utbildning. Aspiranterna fick sitta och plugga regler långt in på natten ibland, men jag är övertygad om att de flesta hade en hel del roligt också.

Vi hade en del praktiska övningar under dagarna där vi skojade med aspiranterna samtidigt som de lärde sig nyttiga saker. Men jag tror att en del av den stora behållningen var att träffas och skaffa nya vänner från landets alla hörn.

En speciell händelse som fortfarande får mig att le stort är när vi hade en låtsastävling på ett våra läger i Örebro. Vi kursledare skulle agera tidtagare och då göra en del missar som aspiranterna sen skulle svara på vad som blev fel och hur man rättade till felet.

Jag blev tillsagd att jag skulle låtsas att jag svimmade eller fick en hjärtattack. Framför oss satt en nervös aspirant som inte visste vad för fel som skulle komma för just henne. Jag är inte så bra på att agera, så jag försökte protestera diskret för att inte avslöja mig. Lisbeth hörde inte på det örat utan går fram till mig där jag sitter i en stol, tar tag i mig och börjar luta sig över mig.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Veterinär Jørgen Larsen, Horsens, Danmark

Vad hände då med Preben? Jo, eftersom han var en skönhet och jag själv inte var intresserad av att föda upp rasen, så lät jag honom flytta dit han kunde göra nytta. Han flyttade till Maria Ottosson i Stockholm och hade ett underbart liv hos henne.

Förr oss var det en känsla att ha någon som trodde på oss och som var villig att ställa upp när ingen annan gjorde det. Många kanske bara tror att det handlar om Sveland Cup, men det är som sagt mycket mer än så.

Jag satt som sagt i vår förbundsstyrelse från starten och många år framåt. Jag har haft olika roller beroende på var jag har behövts. Jag tog en kort tid hand om ekonomin och blev på en stämma vald som kassör en period. Vår ekonomi var långt ifrån bra vid tidpunkten så mitt största jobb var att få ner utgifterna och vi insåg att vi var tvungna att höja avgifter för medlemskap för första gången. Det var hela tiden vårt mål att medlemskapet skulle vara så billigt som möjligt, men eftersom kostnaderna för tidning mm ökade så hade vi inget val.

Ekonomin repade sig ganska snabbt som tur var och ännu en gång hade vi vår sponsor Sveland djurförsäkringar att tacka för en del. Många undrar kanske varför Sveland är så viktig för oss som varit med och startat förbundet.

Men via vår medlem Lotta Jacobsson som jobbade på Sveland, så gick de in och hjälpte oss redan i uppstarten med förbundet. De hjälpte oss att komma igång med tryckningen av vår tidning Rikshoppet och tryckning och layout på de första tävlingsböckerna några år senare.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Tyvärr är det fjärde hindret borta och ingen vet vad som hände med det. Det var en kanin med bandage runt huvudet.

Lokalen var given, Qpoolen i Hässleholm. Men den var inte gratis. Jag fick i mitt uppdrag som kommissarie att skriva till Hässleholms kommun och försöka få loss lite pengar.
Och visst tyckte jag att jag fick till ett bra brev, men så bra att de inte bara gick in med ett antal tusenlappar.  Mitt brev blev delvis publicerat i tidningen. Jag var så stolt!

SM-tävlingen flöt från början til slut. En enormt proffsig invigning. Fint dekorerad lokal och nöjda tävlanden. Kanindepån var perfekt, serveringen var perfekt.

Vi hade bestämt snabbt att det skulle vara rent och snyggt runt banan. Inga väskor eller campingstolar. Inga kaninburar och inget sittande på golvet. Detta skulle ju vara en fest! Så vi fyllde på med stolar så att det skulle räcka till både förare och besökare.

Vi hade medlemmar som hade som enda ansvar att hålla rent överallt. Alla medlemmarna var på tå alla dagarna och jag tror att alla tyckte det var kul att vara del av ett sådant arrangemang.

Klubben har en enorm fördel i att ha en egen klubbstuga. Jag tror vi är den enda klubben i landet som har det. Det kräver visserligen jobb, men bara det att alltid ha en plats att hålla möten i och tävlingar är värt så mycket. Våra medlemmar hjälps åt för att hålla gräsytor och stuga i bra skick.

Vi hade tidigare en stuga på Ekeby KAF:s område, men det blev hopplöst att samarbeta framför allt med klubbens ordförande. Han krävde att deras medlemmar skulle få delta på våra tävlingar utan att vara medlemmar i hoppförbundet. Det gick ju inte, eftersom det fanns regler att hålla sig till, så vi blev utsparkade. Då sålde vi vår stuga snabbt och fick samtidigt erbjudande från Klippans kommun att flytta upp till Agenta Stället i Klippan.

Det var också vid vår klubbstuga vi firade en del av Förbundets 10 års jubileum. Problemet är väl att vi vill göra allt. Så vi arrangerade en hel vecka med tävlingar och aktiviteter. Första helgen höll vi till vid vår klubbstuga. Mitt i veckan hade vi tävlingar, både på skoj och allvar, på kvällarna. I alla fall av kvällarna.

Vi hade gärna gjort mer, men vi tänkte att både kaniner och människor behövde lite vila och möjlighet att se mer av vårt vackra landskap. Sista helgen tillbringade vi på Falsterbo Horseshow där vi arrangerade Sveland Cup.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

En exakt kopia av det stora hästhindret.

Jag har massor av härliga minnen från Falsterbo, både från arenan men även från campingen där vi bodde de flesta åren.

Så roligt vi har haft det tillsammans där!

Jag har gjort mycket, men jag har faktiskt bara varit med som domare på ett enda SM.  Jag satt fortfarande i förbundsstyrelsen vid tidpunkten och det skulle arrangeras SM för första gången i Norrbotten. Klubben där uppe var så glada för sitt arrangemang och hade verkligen lagt ner hela sin själ i tävlingen.

En kort tid innan tävlingen fick de återbud av två domare däribland huvuddomaren med A-licens. Där satt jag i andra ändan av vårt avlånga land och bestämde att det skulle minsann inte ställas in något SM. Jag hade ju A-licens och kunde därför vara huvuddomare. Jag hade inte planerat tävla så det blev snabba beslut. 

Jag meddelade klubben att jag kunde ställa upp och komma upp, men då var jag tvungen att flyga. Inga problem fick jag till svar. De fixade boende också. Till min hjälp fick jag två gamla bekanta och så var arrangemanget räddat! Vilket mottagande vi fick när vi kom upp. De hade fixat så att vi fick låna några svärföräldrars hus och vi hade en underbar helg.

Norrlänningar är härliga – ifall ni inte visste det tidigare! Jag hade aldrig varit så långt norr ut förr. Det var också helgen jag åt Pitepalt för första gången. Så gott att jag fick leveranser med Pitepalt när vi träffades på andra tävlingar i landet.

Man fick ett helt annat perspektiv på avstånd. Jag råkade kläcka ur mig att ”Det är bara att sticka till Ikea och köpa sådana lådor”. "Bara?" fick jag till svar. "Närmaste Ikea ligger i Haparanda! Jag har fortfarande kvar min fina godisskål jag fick som domargåva.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

SM-bankett i Landskrona 2001.

LU (landsutställningen) hade en tävling på rakbana. Man fick öva på banan innan tävlingen och min ”Mini” älskade att hoppa och älskade sin bur.

Så när tävlingen började satt jag precis där banan slutade och väntade på min tur. Han bur stod där också och när det var dags för min tur så gick jag bara till starten och släppte ner honom. Han var i mål på ca 5-6 sekunder.

Speaker var Anders Gernant och han hann bara säga ”Där startade han” och så var vi i mål. Samma sak i andra omgången och denna gången hade till och med jag svårt att hänga med.

Vi vann naturligtvis hela tävlingen.

Efter målgången kom några av mina med resenärer fram till mig (anti-kaninhoppning) och sa flera gånger. ”Han vill ju?”, ”Du tvingar ju inte honom” osv.

Laylock’s Tom Thumb

”Tom” var nog den mest envisa kanin jag någonsin har tävlat med. Ja, jisses! Jag visste att han gillade att hoppa och att han var riktigt duktig när han var på humör

Men när han blev tvär och sur, då låg han som en pannkaka och det var svårt att få honom på bättre humör. Tror han nedärvde det till några av sina ättlingar.

Det var bara jag som kunde tävla honom. Vi gjorde en test på en träning, där min kompis tog kopplet mitt under ett träningslopp. Han tog några steg tills han märkte att det var någon annan som höll i kopplet. Då la han sig ner och vi fick lyfta honom från gräsmattan.

Tom var pappa till bland annat Gåsen och Skåningen.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Anneli var alltid med som ledare på domarlägren i södra Sverige. Här vänder hon tyvärr ryggen åt fotografen.

Jag kände att själva avslutet på "resan" inte blev det bästa. Jag kände mig inte behövd och inte uppskattad.

Men tack vare att jag fick minnas genom denna berättelse så känner jag att jag verkligen har varit uppskattad och behövd inom kaninhoppningen! Jag har bidragit med mycket och mitt jobb har varit värdefullt för kaninhoppningens utveckling!

Men det får man kanske inte skriva enligt ”jante-lagen”.

Anneli Nilsson

Att läsa din berättelse var som att vara medpassagerare, åtminstone på den biten av resan som börjar några år innan vi bildade hoppförbundet. Vilka minnen!

Det var, som du skriver, mycket elände och många personliga påhopp. Vi två var väl de som fick ta de hårdaste törnarna. Men för varje slag vi mottog växte vi i styrka och envishet. Och målmedvetna som vi var så rodde vi det i hamn.

Många var med oss på resan och tröstade när det blåste som värst. Men jag tror att du och jag hade tätast kontakt. Minns du alla kvällar, eller rättare sagt nätter, som vi satt i telefonen och både beklagade oss och planerade framtiden för förbundet?

Du var en betydande kraft i förbundet! Det ska du säga med stolthet! Och kommer du inte ihåg när jag la fram Anti-jantelagen på ett av våra första styrelsemöten och sa att vi skulle arbeta efter den? Det gjorde vi! Nu har det gått 25 år och förbundet lever fortfarande!

TACK än en gång!

Lisbeth Jansson