Jag heter Åsa Thörne och mitt uppfödarnamn är Iduna´s

När Lisbeth "Bettan" Jansson bad mig skriva några rader om min historia inom kaninhoppningen kändes det både självklart och avlägset. Självklart därför att det under många år var en viktig och härlig del av mitt liv, men avlägset eftersom det känns som att det var så länge sedan.

Jag tänker också att det nog inte är många inom kaninhoppningen som minns mig längre, men kanske just därför är det viktigt att samla ihop historien från olika håll.

Jag har precis läst Annelis text om sina minnen från kaninhoppningen och hur vi drog igång resan med SKHRF. Det blev många leenden och skratt när jag kände igen mycket av det hon skriver om och jag ska försöka att inte upprepa för mycket av det hon redan skrivit.

Eftersom jag, till skillnad från Anneli, kommer från Stockholm, skiljer sig min hstoria lite åt, i alla fall fram till dess att vi bildade förbundet, så jag tänker att det kan finnas något lite guldkorn att ta del av i alla fall.

 Precis som Anneli kommer jag inte att ta med så många namn i min text, eftersom det säkert finns någon som i så fall känner sig lite bortglömd och det är inte alls meningen med den här texten. Vi var många eldsjälar som kämpade för och byggde upp den sport, som idag är kaninhoppningen.

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Jag fick hjälp av pappa att bygga hinder i garaget och det snickrades och målades flitigt där och det jag minns tydligast från den där tiden var just glädjen. Det var så otroligt roligt med kaninhoppning de där första åren. Trots tidiga morgnar, långa avstånd och ibland ganska mycket motstånd och brist på förståelse från omgivningen så var glädjen det som höll oss igång.

Förutom att tävla hos KAF så åkte vi i Stockholm runt till varandra och tävlade i de olika klubbarna och hjälptes, precis som Anneli skrev, åt att döma och sköta olika funktionärsuppdrag på tävlingarna. Det var viktigt att det var rättvist men eftersom vi inte var så många då, fick alla hjälpas åt. 

Till en början fungerade det bra men så småningom blev vi fler och fler som ville hålla på med kaninhoppning och i takt med att hoppklubbarna blev fler i Sverige blev trycket på samarbete och gemenskap allt större. Vi var ganska många som åkte runt i landet redan då och träffade kaninhoppare från andra delar av landet.

Jag minns t ex de årliga tävlingarna i Nolhaga (Alingsås) som arrangerades i parken utanför lokalen där KAF ordnade kaninutställning.

 Vid det laget hade jag skaffat mig en dvärgvädur från Ylva Berghem, mitt lilla charmtroll Mowitz. Jag var därför där både som utställare och kaninhoppare, precis som många var då. Ibland åkte vi tåg, och väckte ganska stor uppståndelse när vi kom in med alla burar och packning (det var inte så vanligt på den tiden) eller så fick man åka med i någons bil om man hade tur. 

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Minns ni min “Mowitz” som jag berättade om? Han blev så småningom pappa och morfar till Iduna´s Lilleman och Eneboängens No Pigment of Lilleman - “Flingan” - som båda blev duktiga höjdhoppare.

Jag fick möjligheten att låna “Nappe” (ett av Skåningens barn) - min stora, stora favorit bland alla hoppkaniner, till Flingan. De fick “Thorn”-kullen där jag själv behöll den fläckiga kaninen “Fläcken” som visserligen kunde hoppa men nog ändå var mer av ett charmtroll än något annat…

Hans bror, Totte, bodde hos mina bästa vänner som inte tävlade, och därför fick han följa med mig ut på tävlingar istället. Han tränade i princip aldrig men eftersom han bodde i en enorm rastgård höll han sig i form ändå, och han älskade att komma ut på tävlingsbanorna, då taggade han verkligen till! Tottes bästa gren var höjdhopp men han blev champion även i krokig bana och rak bana. 

Vi åkte till SM i Tvååker, vi åkte till Jelsnescupen i Norge med Bettan och familjen och vi åkte till Borlänge...ibland var det sol och ibland regnade det så mycket att man skulle behövt ha en båt på banan för att ta sig fram...ja, ni inbitna kaninhoppare vet vad jag pratar om!

Jag minns också när vi åkte nattåg till Skellefteå och jag var gravid med mitt första barn, sällan har jag sovit så dåligt i mitt liv! Trots det minns jag med värme de roliga och välordnade tävlingarna däruppe!

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Jag kom tillbaka till kaninhoppningen under en kort tid när vi köpte zoo-kaninerna Cleo och Qira. Det var en märklig känsla att vara tillbaka på banorna, men nu utan att själv tävla utan bara som “förälder” när mina barn tävlade. De ritade också några hinder åt Libra Artic så de har ändå satt sitt avtryck i kaninhoppningen. ;)

Tyvärr gick det inget vidare att ha kaninerna i lägenheten, trots att de fick gå lösa i köket. De hade så mycket energi och trivdes inte alls med det livet så de fick tyvärr flytta vidare. Efter det har kontakten med kaninhoppningen upphört för min del, även om jag följer med på avstånd på lite forum på Facebook. 

Fortsätt ha kul på banorna och kom ihåg att vara rädda om varandra!

Många kramar Åsa Thörne

Min kaninhoppningsresa började på Wasavarvet i Stockholm när jag var där med min pappa och tittade på SM-tävlingarna i rak bana 1987. Jag minns fortfarande den där dagen, jag var så förväntansfull och tyckte det var väldigt spännande! Hoppningen var så annorlunda då men glädjen var densamma. De största skillnaderna mot idag, som jag minns det, är:

1. Domaren gick bredvid banan och följde ekipaget genom banan och satt alltså inte vid ett bord vid sidan av banan.

2. Hindren var inte mer än 30-35 cm höga och avståndet mellan hindren var ca 1 meter.

Jag har haft många olika djur, fiskar, hamstrar, sköldpaddor, salamandrar och vid något tillfälle hade vi också en mus som vi hittade i vår källare…Efter en ihärdig övertalningskampanj om att få ett marsvin resulterade det istället i en egen kanin. En liten, nästan helt svart dvärgkorsning som fick namnet Minifix.

Jag fick ta över henne från en familj som haft henne och som inte längre hade tid för henne. Hon var ganska många år när hon kom till oss och levde något år innan hon somnade in. Det gick inte så bra att lära henne hoppa då hon var en ganska ilsken kanin, så min kaninhoppningskarriär hade inte kommit så långt när jag var på Wasavarvet.

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

I Nolhaga var det krokig bana som gällde och som “08:a” var man ju mest van vid att tävla i rak bana. Det var dock inga som helst problem att åka dit och tävla, trots att det var andra regler som gällde eftersom krokbanan på den tiden hade stora likheter med hästhoppningsreglerna. Vi var ju inte så många som höll på så det var alltid roligt och glatt när vi träffades.

Jag hade redan då lärt känna Bettan och fick för det mesta sova i hennes och Lasses förtält till husvagnen. Kaninhoppare var inte så kräsna, man reste och sov där det fanns plats… Vi hjälptes åt och det var inte mycket som var omöjligt. Där i Nolhaga hade vi mycket kul, både på och utanför hoppbanan.

Jag minns t ex hur jag fick hoppa med kaninöron på banan eftersom jag alltid fyllde år när vi var i Nolhaga och när jag fyllde femton åkte vi till Liseberg! Det var mycket skoj och upptåg bland kaninhopparna redan då. 

Det var mycket svett och tårar som gick åt för att få ihop allt, men som Anneli skriver var det så otroligt roligt och vi arbetade för vårt gemensamma mål: utvecklingen av kaninhoppningen i Sverige! 

Precis som Anneli skriver bildade vi till slut vårt egna kaninhoppningsförbund och jag tror att det var både bra och nödvändigt. Kaninhoppningen behövde sin egen plats och sin egen möjlighet att utvecklas och växa. De olika landsändarna enades om ett gemensamt reglemente och kom samman i riksförbundet - grunden för det som idag är kaninhoppningen. SKHRF bildades år 1994.

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Det mest fantastiska var att det nästan aldrig var några sura miner, inte ens när tävlingarna höll på så sent att vi nästan inte kunde se något längre för att solen nästan gått ner. Alla kämpade på och hjälptes åt för att få tävlingarna att fungera på bästa sätt.

Minns också när jag och Ylva var med i Söndagsöppet och hoppade med våra kaniner - det var fortfarande så nytt och spännande med kaninhoppning och det fanns inte så många TV-kanaler på den tiden...och internet var knappt uppfunnet. Mediacirkusen såg helt annorlunda ut, så på den tiden var det stort varje gång kaninhoppningen fick utrymme i tidningar och TV.

Eller herregud! - när jag var med i Z-TV och pratade engelska, och Snuffe skulle försöka sig på världsrekordförsök i längdhopp - jag har försökt hitta det där klippet men det verkar vara försvunnet.

Två saker har ändå etsat sig fast i mitt minne...det ena är min lilla Mowitz...han gick oftast lös hemma i vår trädgård och hade ett halsband med en liten pingla på så jag kunde höra honom. Det hände att han gjorde utflykter till grannarna men han kom i princip alltid när jag visslade på honom, då visste han att det var dags för mat eller gos.

Han var otroligt kelig och ibland ställde det där till det lite på banorna och han vill hellre ägna sig åt sin matte än åt hoppningen. På den där tiden då fanns ingen regel om att man inte fick gå före kaninen så ibland var enda lösningen att ställa sig på andra sidan hindret

Gå till nästa spalt!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Tack Åsa!

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

Det var först när jag fick min vädurskanin Busan som min “hoppkarriär” tog fart. En zookanin som köptes som “dvärgvädur”, men på den tiden var det inte helt ovanligt att zookaniner kanske inte var så mycket “dvärg”... den här tösen hon blev i alla fall lite större och hade förmodligen lite av Fransk vädur i sig…

Busan och jag gjorde debut i Stockholms läns KAF´s hopptävling i Husby en höstdag, det måste ha varit 1988 men jag är lite osäker på årtalet. Jag minns även den dagen tydligt eftersom domaren, Birgit Lundberg, var förvånad över att Busan hoppade höjd från stillastående och hon försökte få mig att ge Busan lite sats. Vi hade aldrig tränat på höjdhopp men hur det nu var fungerade taktiken bra och vi vann faktiskt höjdhoppet den dagen!

Under de där första åren var det kaninavelsföreningen som höll även i kaninhoppningen och i Stockholm fungerade det till en början bra. Det bildades också en mängd lokala klubbar som ordnade tävlingar i någons trädgård.

Idag är det svårt att förstå hur vi kunde få plats, men det var ju som sagt inte så höga hinder och inte så långt mellan hindren heller. Vi lade ner otroligt mycket tid på att planera tävlingar och skriva klubbtidning - jag minns att jag satt och skrev på mammas jobb eftersom hon hade en eldriven skrivmaskin som det gick att “sudda” på.

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

När jag åkte till något styrelsemöte hos Bettan, för att hålla domarutbildning eller döma på något SM, ja då var humöret alltid på topp. Det var något jag såg fram emot eftersom jag visste att det skulle bli så kul! Det krävdes otroligt mycket arbete, tidiga morgnar och sena kvällar men det var alltid värt besväret.

I Stockholm hade vi återkommande arrangemang på Husdjursmässan, som i många år fortsatte att hållas på Wasavarvet i Stockholm men när de växte ur de lokalerna flyttades det till Sollentunamässan år 1993.

Under de där åren var vi alltid helt slut när vi packade ihop efter fyra dagars tävlingar och jag vet att vi mer än en gång muttrade “aldrig mer”...när allt till sist packats ihop och de sista halmresterna sopats upp. Veckan efter var vi ändå i full gång med att planera nästa års tävlingar med allt från sponsorer till inköp av pokaler och förhandlingar med mässledningen om större och bättre plats för kaninhoppningen. Hur trött man än var vann ändå alltid glädjen och gemenskapen över allt annat.

När jag tog körkort åkte jag runt i landet med flera andra stockholmare och tävlade på många olika platser. Vi blev experter på att packa bilen så att vi fick med oss maximalt med packning och kaniner. Det var ofta inte så bekvämt men vi hade alltid roligt på våra resor kors och tvärs över landet!

Några tillfällen sticker ut lite extra för mig och jag tänkte berätta lite om dem. 

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.

för att få honom att hoppa...han kunde också hoppa utan koppel och sele på uppvisningar och ibland hoppade jag före - och han efter! Han blev alltid en stor publikfavorit! 

Ett annat minne är när jag fått mitt första barn, Jennifer, 2001. Hon är född 2 maj och på hösten var det dags för SM i Karlstad där jag skulle döma under tävlingarna. Jennifer följde förstås med och fick antingen sitta med vid bordet, sova i vagnen eller vara med extramormor Bettan...hon, liksom många andra barn till kaninhoppare är bokstavligen uppvuxen på tävlingsbanorna.

Efterhand fanns inte tiden och engagemanget för kaninhoppningen kvar och jag lämnade både klubben i Stockholm och riksförbundet. Jag kände att jag hade gjort mitt och att det var dags att lämna över till nya förmågor som kunde fortsätta att utveckla det vi påbörjat.

Det jag saknar mest är alla fina vänner från den där tiden, både i riksförbundet men också här i Stockholm. Vi hade så roligt både på tävlingarna men också på våra styrelsemöten - minns särskilt när vi sågs på kinakrogen i Örby allihop.

Maria Ottosson och Diana Lindroth var mina största vapendragare på den tiden men ni var så många fler som hjälpte till att göra kaninhoppningen till det den är idag. Ta inte illa upp om ni inte är nämnda här, ni är så många att det skulle bli en enormt långa lista!

Scrolla ner och börja till vänster under bilderna.

Ändra texten genom att klicka på Redigera i elementets ram.